Så istället minns jag New York och våra bästa upplevelser där. Med 2 barn med på resan blev det väldigt lite restaurangbesök.

Ett av de få besöken var på en vietnamesisk restaurang, L´annam i närheten av Union Square. Enorma portioner, billigt, stort urval av vegetarisk mat, väldigt gott och med en trevlig service.

Jag åt en grillad tofustek med ångad spenat och paprika, en av de bästa vegetariska rätter jag ätit ute på restaurang någonsin.

Den stora höjdpunkten matmässigt var Pasticcheria Bruno på La Guardia Place, ett italienskt café, som ensam i sig är en god anledning att flytta till New York.  Brunos finns på ytterligare 2 ställen och serverar frukost, lunch, middag och de mest fantastiska bakverk man kan föreställa sig. Dessutom hittar man riktig italiensk glass här. Brunos anordnar också bakkurser och jag kan bara säga att nästa New York besök innehåller definitivt en sådan.

Disken med bakverk på Brunos var lång och där fanns allt från tårtor och bakelser till bullar, wienerbröd, småkakor och praliner. Precis allt finns här, och jag är övertygad om att allt är gott!

Och det jag smakade på, en smördegsgiffel med hallon och valnötter var rena himlen.

Och till sist, plumcots eller plouts vad en av de roliga upptäckterna i New York, en korsning mellan plommon och aprikos, som verkligen smakade som en blandning av de båda. Hela familjens nya favoritfrukt! Hoppas någon snart börjar importera dem till Sverige.

Förhoppningvis kommer USA att bjuda på rolig mat, jag ser fram emot bagels, hot dogs och blueberry pancakes och att få besöka en Wholefoods.

Familjen har en reseblogg du är välkommen att besöka om du vill veta vad vi pysslar med over there.

Tjingeling!

Besöket ägde rum på en av sommarens absolut varmaste kvällar och valet föll på den minsta menyn,  6 rätter. Värmen gjorde att det kändes omöjligt att få i sig mer.

Förrätter, förrätter , förrätter

Middagen inleddes med en liten amuse bouche bestående av en yttepytte dillstrut med blomkålscreme, gräslök och löjrom. God, klassiska smaker, överraskningen bestod av att själva struten var relativt söt. Jag kände mig dock osäker på om jag verkligen gillade smakkombinationen.

Därefter fick vi en stenbricka med ytterligare 3 aptitretare. ackompanjerat av ett halvtorrt rieslingvin. Vin jaune krispig potatis kryddad med vitpeppar och krispig persilja(läs chips), mandelpotatispuré med rostat kycklingfett, friterad lök och smörpulver.

Gravad helgeflundra på friterat torskskinn med färsk regnbågsrom, havsfänkål, dill samt en syrlig avocadocreme smaksatt med matchathé.

Feuille de brique med torkad rödbeta, bipollen, apelsinsalt serveras med hibiskus och sviskonpuré, krämig leverpastej, anklår och krasse. Favoriten var feuille de briquen, sött, salt, krämigt och krispigt i ett.

Sedan serverades vi en glasbricka med ytterligare 3 aptitretare, efterföljt av en träbricka med de 3 sista aptitretarna. Glasbrickan innehöll kokt hummer med vaniljkryddad majrova, emulsion på lavendelhonung, äpplekärns- och mandelolja, serveras med krispigt äpple, rosmarin och röd grape.

Naturlig gåsleverpudding smaksatt med vit miso- och dulche de leche, serverades med rostade hasselnötter och inkokta körsbär.

Sist en confiterad spädgriskind bunden med tryffelmajonäs, vete kokt i baconbuljong och friterad svartrot.

På träbrickan fanns ostronpärlor med limekryddad gurka, mjuk gele på äpple, dill samt ängssyra. Morotsmaräng med rostad majscreme kryddad med dragon och till sist en gul tomatgaspacho smaksatt med grovkornig senap samt torkat rött tomatskal.

Av dessa 6 var hummern en solklar favorit, fantastisk doft och mycket intressanta smakkombinationer. Den lilla, lilla morotsmarängen fick också mitt hjärta att sjunga, den var en underbar smakexplosition, och framförallt konsistensen av maräng som smälte i munnen tillsammans med majscremen som var len. Gåsleverpuddingen kändes lite för rinnig, väldigt mäktig och jag hade velat haft mer av körsbären för att bryta av det feta. Griskkinden hade nog varit god om det inte var för all tryffel, Jag hade bestämt mig för att verkligen ge tryffeln en chans, men den är något svår för mig att ta till mig.

Till sist fick vi en isad grön ärtsoppa med jordgubbe, blodgrape, ärtor och basilika. En helt underbar sommarsoppa som jag definivt kommer att försöka återskapa.

… och så lite rökt smör

I väntan på varmrätterna serverades vi surdegsbröd på vete och 2 olika sorters knäckebröd. Vi fick ett smör från Arboga specialtillverkat för restaurangen samt ett rökt smör som serverades i en glaskupa innehållande rök. Så när kupan lyftes av fick spreds rökdoften i rummet. Mycket oväntat och kul.

… varför inte lite lagrat grisfett från Toscana också?

Fiskvarmrätten som serverades var kvällens stora höjdpunkt, en hel grillad marulk tillagad i 2,5 timme under tunt grisfett (från Toscana, lagrat) och pilgrimsmussla. Fisken serverade med vit sparris bakad i 3 timmar med lime, citrongräs och koriander, saffrans- och curry “Thailandise” samt olja och nötter från pistage.  Curryn och pistagenötterna var en sinnesjukt god smakkombination. Pilgrimsmusslan och marulken var perfekt stekta och vinet som serverades till, Jean-Philippe Padie, Fleur de Cailloux VdP Cotes Calatanes 2008, var nog den bästa kombination mellan mat och vin jag någonsin upplevt.

Tryffelgalore

Efter fisken var det dags för lite mer tryffelgalore. Vi serverades restaurangens version av fattiga riddare, en slags “bakelse”  med en botten bestående av bröd, fylld med en citronsmakande silverlöksstuvning och sedan topping av bröd och parmesanost och tryffel. Utseendemässigt såg det ut som en napoleonbakelse. Den serverades med 100 årig balsamvinäger samt en varm buljong av tryffel och vit soja och en liten spraydusch av tryffelarom.  Det här var comfort food gone gourmet, mjuk, gojsig och tröstande god fyllning med  krispig topping, en fräschör av citronen.
Balsamvinägern lyfte det hela ytterligare. Dock hade jag klarat mig utan sprayduschen av tryffel, doften av tryffel är det som är absolut svårast att komma förbi när det gäller tryffel och den varma buljongen tyckte jag inte heller egentligen tillförde rätten så mycket. Dock var den snyggt serverad i tekanna och japanska temuggar.

Vassle och hö

Kvällens kötträtt var en dilammsadel som var pocherad i vassle och hö, som sedan knaperstekts i lantsmör. Tillbehören bestod av velouté på ramslök och persilja, toppmurklor, kantareller, spritade ärtor samt osrtonblad, syrad färsk lök, blomster från Jan Andersson och steksky. För mig var höjdpunkten med denna rätt faktiskt vinet., en barbaresco från 2004, mjuk och len, men smakrik. Jag tror mina smaklökar började mattas av vid det här laget, maken tyckte mycket om rätten, och jag tyckte att den var helt klart godkänd, men eftersom rätten bestod av relativt delikata smaker, sommarprimörer och dilamm, klarade nog inte mina smaklökar att känna smakerna ordentligt efter tryffelbonanzan som varit. Synd eftersom jag brukar älska rätter med den här profilen.

Och en enkel dessert

Efter alla komplicerade smaker var kvällens efterrätt en befrielse, den var enkel och rättfram, inget bullshit. För i ärlighetens namn, jag uppskattade varenda rätt och den tankemöda, lekfullhet och experimentlusta som låg bakom, men någonstans mitt i middagen kunde vare sig maken eller jag hålla oss ifrån att driva med alla pretentiösa rätter. Frantzén och Lindeberg saknar definitivt inte humor i sin matlagning, men dock tangerar ett besök där gränsen för vad som känns ansträngt och krystat.  Samtidigt hör det liksom till, det är det man betalar för, att få äta saker man inte trodde fanns som lagrat grisfett från Toscana, men i grund och botten är jag en enkel tjej som gillar enkel mat.

Efterrätten bestod hursom av en jordgubssorbet, soltorkade jordgubbar, jordgubbar pocherade i Lillet, marcarponecreme och smulade maränger. En söt Asti ackompanjerade sorbeten som var len som siden. En riktigt god dessert helt enkelt!

Kaffe och snask

Till kaffet serverades en mängd med snask, sura kolaremmar, banankola, mashmallows, aprikosmarmelad och 4 olika sorters chokladpraliner. Och så Frantzen och Lindebergs desserthamburgare serverad i en liten hamburgerkartong och miniflaskor med senap (mangopure) och ketchup (jordgubbspure). Hamburgerbrödet bestod av en macaron, köttet av någon slags nougat, vad osten bestod av lyckades jag inte utröna. Mer kul än gott faktiskt.  De sura kolaremmarna var nog bäst i urvalet.

Jag förstår absolut att Frantzén och Lindeberg fick sin andra stjärna i våras, den tekniska nivån är skyhög, menyerna genomtänkta och de bjuder på en upplevelse, mer än bara en middag. Maten presenteras på ett fantasifullt sätt, porslinet och uppläggningen förstärker själva matupplevelsen. Och de har mycket humor i sin matlagning. Men jag hade nog ändå uppskattat om antalet rätter varit färre, särskilt förrätterna. De första aptitretarna var så pass små att de enbart utgjorde en tugga, och med så pass komplicerade smaker behöver i alla fall jag lite mer än en tugga för att till fullo ta till mig och känna alla smakerna. Dessutom hade jag svårt att hålla uppmärksamheten och smaklökarna alerta hela kvällen.  Det var en härlig kväll, men samtidigt är jag lika glad när jag serveras vällagad okomplicerad husmanskost. Någon fulländad gourmet blir det nog inte av den här damen.

Mer konkret menar Willet att vi ska öka vårt intag av fullkornsprodukter, grönsaker, nötter och vegetabiliska oljor. Willet ordinerar också en daglig dos med motion.

Det mest intressanta i artikeln enligt mig är det faktum att Willet menar att det går att leva hälsosamt på en helt vegetarisk kost och att skillnaden mellan dåligt fett och dåliga kolhydrater är relativt liten.  I dagens läge när köttkonsumtionen skjutit i höjden, mycket tack vara LCHF-kostens framfart känns det skönt med nya rön som visar på att en minskad konsumtion av kött faktiskt kan vara hälsosam. Personligen är jag övertygad om att vi måste minska vår konsumtion av kött av både miljömässiga och hälsomässiga skäl.

Lisa Förare Winblad har skrivit ett blogginlägg om artikeln som mycket klokt och elegant sammafattar det som jag försöker säga.

Tarragonan var det som gick åt först hemma hos oss, en klassiker, hela nötter och mjölkchoklad faller även mig på läppen som normalt sett inte gillar mjölkchoklad.  Bjudbitarna med blåbär och lingon var också goda, de vuxna åt de mörka bitarna med blåbär, medan ungarna slukade de ljusa bitarna med lingon.

Pralinasken däremot, föll inte oss riktigt i smaken, trots den fina bilder på det blivande brudparet och den i övrigt fina designen på asken. Den minsta av askarna som vi provade bestod av 3 olika sorters praliner, en hasselnötspalin, en pralin med blåbär och en med lingon, varav hasselnötspralinen var överlägset godast. Blåbärspralinen hade blåbärssylt och någon slags vit kräm inuti och jag är inte alls förtjust praliner med rinnig fyllning, dessutom tycker jag att praliner med frukt/bärsmak ofta är rätt äckliga. Lingonpralinen hade torkade lingonbitar som garnering och fyllningen var lingonsmakande, men väldigt söt.

Tanken bakom smakerna tycker jag trots allt är rätt, vid kungliga tillställningar ska svenska smaker lyftas fram och svenskare än blåbär, lingon och klassikern Tarragona kan det knappast bli. Däremot har man inte fullt ut lyckats med smakkombinationerna i praktiken.

Blodgrape är min stora passion just nu. Apelsinerna börjar bli sådär halvkul så jag frossar istället i blodgrape. Jag vet att det är något pillrigt att äta dem, men skär man runt hinnorna så tycker jag att man slipper det värsta kladdet. Se till att köpa blodgrapen som är från Florida, överlägset godast. De är både syrliga, söta och precis lagom beska.  Och prova det enkla knepet att strö över lite kanel på grapen, kanelen lyfter den redan så goda grapen til oanade höjder!

På bilden finns också de underbara citronerna på kvist som kom i fredagens låda från Årstiderna.  Nästan som Italien och en av anledningarna till att jag är trogen kund hos Årstiderna sedan start. Citroner på kvist, ramslök, brysselkål på stammen, späd sparris, nässlor, mispel är bara några exempel på vad Årstiderna förgyller min vardag med!

Då jag var sugen på fisk bestämde jag mig för att göra en bönpuré med rotselleri och en varm sallad med gröna bönor och salamin som tillbehör. Hos fiskhandlaren blev jag övertalad att köpa havskatt för svindyra pengar och jag gick och drömde om hur god vår middag skulle bli.  Jag var helt övertygad om att det skulle bli en hit och något värt att blogga om.

Men när jag väl kokat bönorna mindes jag att jag nog inte var så värst förtjust i just flagouletbönor och att de antagligen därför inte blivit uppätna. Planen var att göra en puré med mycket rotselleri så att den skulle dominera smakmässigt, men jag misslyckades totalt. Purén blev trist i färgen och smakade inte alls rotselleri utan mest flagouletbönor. När vi satte oss till bords mindes jag också att trots att havskatt anses vara en god och exklusiv fisk så är det något med konsistensen som jag har oerhört svårt för. Snacka om platt fall. Svindyr fisk som jag inte kunde äta och en bönpuré som växte i munnen. Tur i oturen att den varma salladen faktiskt var anständig, så pass att jag faktiskt törs delge receptet, eller rättare sagt en skiss. Proportionerna skall vara mycket bönor, lite lök och salami.

Varm sallad på gröna bönor och salami

• gröna bönor
• stark salami (med chili)
• schalottenlök
• olivolja
• salt och peppar

Hacka löken och skär salimin i små bitar. Stek salami, lök och bönor i olivolja tills bönorna är mjuka och salamin knaprig. Smaka av med salt och peppar. Servera till fisk eller en bit kött.

Efter ett tags hysteriskt rörande i moussen i förhoppning om att gelatinet inte skull sjunka i botten bestämde jag mig för att återigen vara modig, tårthelvetet skulle läggas ihop! Det fick bära eller brista! Hallonmoussen var så klart inte tillräckligt styv utan osade ut mellan lagren så jag plastade snabbt in tårtan, slängde ut den på altanen och bad till gud (även om jag inte tror att det finns någon) om att den skulle frysa fort så att inte all mousse skulle hinna rinna ut.

På själva födelsedagen tog jag in tårtan precis innan servering och garnerade den snabbt så att moussen inte skulle hinna kollapsa och konstigt nog gick tårtan åt som smör i solsken, alla tyckte den var en av de godaste tårtor de ätit. Och den var faktiskt god tyckte till och med jag som egentligen inte är en tårtmänniska. Så ibland blir fel rätt, även i köket!